< fridabengtsson -

i fridas huvud just nu...

Har haft världens i särklass bästa sommar, men trots det kan jag komma på mig själv att faktiskt börja längta till hösten. Sommarlov i all ära ja, men det är något speciellt att komma tillbaka efter en långledighet. Tillbaka till rutiner, tillbaka till träning, riktiga matvanor och till alla serier och tv-program. Tillbaka til verkligheten. I vanliga fall brukar jag inte alls känna så här vid den här tidpunkten på året, ångesten brukar istället vara extrem hos mig, jag brukar vara sönderstressad, halvt panikslagen och nästintill ledsen då skolan känns så nära och sommarlovet försvinner längre och längre bort. Anledningen till att detta år är annorlunda, till att de obehagliga känslorna känns bleka är nog främst för att jag inför detta skolår ser saker på ett annorlunda sätt. Jag ser fram emot att börja skolan, ser fram emot mitt sista år och fram emot att få falla tillbaka i gamla vanor. Jag har varit med om så mycket roligt det senaste, allt från födelsedagar och körkort, härliga resor, sena utekvällar med vänner, soliga timmar på uteserveringar till festival och avkopplande grillkvällar med familjen. Jag har varit så genuint glad, tacksam och bekväm. Att få uppleva så mycket har skapat ett slags lugn hos mig, ett välbehag men också en drivkraft för vad som komma skall.
    Jag har verkligen varit med om mycket rogivande den senaste tiden, men trots det så har jag ändå så mycket kvar. Bara känslan av att inta det sista året, mitt allra sista år i skolan, är galen tanke. Tänk att jag om mindre än ett år inte längre ha något att falla tillbaka till, tänk att efter det här året ska jag stå på egna ben och testa mina egna vingar. Att dessutom det sista året innefattar så mycket gör inte direkt saken värre. Testa studentmössor, studentfester, bal, napa, studentdagen. Tänk att denna gång är det MIN tur. ÅH, det känns verkligen så overkligt. Känns som att det var igår jag klev in på Peder Skrivares skola, nervös och pirrig för allt som jag hade framför mig. Känns som för bara någon vecka sedan jag hade namnlekar med min klass och virrade runt i korridorerna. Visserligen är jag fortfarande lika virrig, men att jag faktiskt började ettan för ca två år sedan är obegripligt.

Jag är så taggad och laddad inför det sista året. Jag ska verkligen försöka ge allt och hålla huvudet högt hela vägen. Jag vill inget hellre än att studentdagen skall komma, men samtidigt så känner jag mig ändå taggad för att faktiskt njuta och ta vara på mitt sista skolår.
Tredje och sista året, jag är redo. Bring it on!

ska skolan verkligen ge oss ångest & sömnlösa nätter?

Jag vet inte hur många gånger det här året som skolan fått mig att känna mig nästintill galen. Man har känt sig helt urladdad, överstressad, ångestfylld och irriterad. Prov efter prov, läxa efter läxa, tar saker och ting aldrig slut?
     Vet inte hur ofta jag läser på bloggar om tjejer (säkert även killar) som är stressade till tusen, som bryter ihop och som hela tiden har så mycket att tänka på som är kopplat till skolan. Jag förstår inte riktigt hur det hela hänger ihop egentligen. Visst, vi ska självklart vara glada att vi får gå i skolan, att vi har möjligheten att vara med om det, men samtidigt är det som är grejen lite, ska inte skolan därmed vara något som HJÄLPER oss? Inte något som får oss att ligga vaken på nätterna och grubbla över framtida prov och inlämningar. Jag tycker verkligen pressen i skolorna är alldeles för höga och kraven alldeles för stora. Är det verkligen värt att må dåligt över en lång tid, känna sig stressad så huvudet värker och sedan bryta ihop över att man känner sig otillräcklig? Man blir därför väldigt fundersam om detta verkligen är hälsosamt. Att sätta så mycket krav på oss ungdomar, är det verkligen något bra?
Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta frågan egentligen. Bör vi ungdomar klara dessa krav, är lärarna dåliga på att planera, är skolsystemet ologiskt eller är vi ungdomar helt enkelt för lata? Att kraven har höjts tillsammans med att betygssystemet ändrades är inte heller någon lögn. Svårare att nå de högre betygen och framför allt svårare att bli godkänd. Pressen ökar ännu mer.
     
Den senaste tiden, nu slutspurten innan sommarlovet är och har varit nästintill hemsk. Min stresståliga sida sviker mig, lärarna tjatar om hur viktiga de sista grejerna är nu för att de ska kunna sätta ett komplett betyg och vi har såååå mycket kvar. Det hela är så tröttsamt och istället för att man ska bli motiverad, peppad och inspirerad för att vilja nå något bättre, blir man istället motsatsen och man pallar helt enkelt inte. Hur tusan ska man orka lägga ner tid på läxan i tex idrott när man har ett stort matteprov som avgör hela sitt betyg. Hur ska man hinna lägga ner tid på inlämningar, när man har tre stycken att pricka av samtidigt? Det hela blir för mycket och för att istället sätta fart och göra allt, blir mängden grejer att göra samtidigt, alldeles för stor och effekten blir tvärt emot. Man orkar inte helt enkeltt. Att man dessutom tillbringar ca 6-8 timmar i skolan varje dag och sedan tvingas fortsätta när man kommer hem gör ju en inte direkt på topp, men då klagar lärarna på att man är för trött och oengagerad på lektionerna. Jag menar, ÄR DET KONSTIGT ELLER?!
       Jag tycker verkligen att kraven är skyhöga och att det hela är sjukt. Att skolan gör oss deprimerade och får oss att må dåligt är GALET. Det är orealistiskt, påfrestande och extremt frustrerande. 

JA, idag har varit en sådan dag då frida har varit väldigt trött på just skolan, sådär av min ilska :-)
#kanintelängtamertillstudentenänvadjaggörnu


svartsjuka, okej eller inte?

Nu kommer Frida fram med en av sina åsikter & tänkte ordbajsa lite för er, dock om ett väldigt viktigt ämne!

Lyssnade på en pod igår som två tjejer har där de hade med sig båda sina pojkvänner som satt och svarade på massa frågor från tjejernas bloggläsare hade ställt och liknande. Efter ett tag kom frågan om svartsjuka i förhållande upp och alla fyra började diskutera hej vilt. De kom fram till att "alla är väl lite svartsjuka" "lite svartsjuka är ju bara gulligt" och blablabla och detta är någonting jag MÅSTE kommentera. En sak ska ni lära er, svartsjuka i ett förhållande är ALDRIG bra. Det är inte "gulligt", det är inte normalt och det är verkligen endast dåligt. Svartsjuka handlar bara om EN ENDA sak och det är att man inte litar på personen man är tillsammans med. Det beror dock oftast inte på personen man är tillsammans med, utan problemet sitter hos en själv. 
       
Många resonerar så att "jag litar på dig, men jag litar inte på alla andra" och detta är ett så himla korkat uttalande!! Vad har alla andra med saken att göra? Om någon skulle flyga på din flickvän (exempelvis) är det väl hennes val om hon vill fortsätta, för annars kan hon ju faktiskt inte göra någonting åt det? Vad alla andra gör skall man ju faktiskt ta och skita i. Självklart om någon börjar stöta på ens flickvän/pojkvän att man säger ifrån och blir arg, men att förbjuda sina flickvän/pojkvän att vara med olika kompisar, gå på fester och likande "för att man inte litar på alla andra" är BARA bullshit. 

    Svartsjuka förstör så extremt många förhållanden och om man inte litar på varandra, så finns det ju inte heller någon mening att vara tillsammans. Tillit är iallafall för mig A och O och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande med svartsjuka inblandat. Det är klart man kan vara avundsjuk, t.ex. om din pojkvän är iväg med dina kompisar på fest och du ligger hemma och är sjuk, att man känner sig avundsjuk för att man också velat vara med, men svartsjuka är verkligen ingenting nyttigt.
     
Jag vill poängtera nu att detta är min åsikt och kanske finns det förhållanden där man har orsak till att vara svartsjuk, vad vet jaaag. Dock ber jag er verkligen att tänka till en gång extra och försöka ta bort er svartsjuka. Det förstör alldeles för mycket, skapar konflikter i ert förhållande och även extremt mycket onödig tankekraft från dig själv. Ställ frågan till er själva, vill jag verkligen vara i ett förhållande där jag inte litar på personen? Om jag nu blir svartsjuk, vad beror det på? Finn en lösning hur DU kan övervinna detta, förbättra din självkänsla och tänk efter hur du vill vara. Vill du vara personen som läser din pojkväns sms? Vill du ständigt ha ont i magen när din flickvän är ute och festar?  
Om du och din pojkvän har ett förhållande som är bra och stabilt, så bör inte svartsjuka existera, för enligt mig är ett förhållande med svartsjuka inblandat helt enkelt inget bra förhållande. Så enkelt är det.

en liten text om vänskap

Jag har världens bästa vänner. Det låter som världens klyscha att säga så och det känns som ord som ibland mister sin innebörd, men jag vill förklara mig för dessa orden är så starka och betydelsefulla. Jag har tänkt så mycket det senaste på hur beroende och extremt behövande vänner egentligen är. Känslan av att veta att någon finns där för dig, känslan att veta att man inte är ensam och framförallt känslan av att veta att man är behövande för någon annan är oerhört viktig hos en människa. Det är viktigt för mig. Ibland händer saker i ens liv, man går igenom något jobbigt, man mister någon nära, man känner utanförskap och otrygghet och ens liv kan på några sekunder vända om och bli till något helt annat. Det är då ens vänner verkligen spelar roll, de finns där, de stöttar och de försöker så gott som möjligt. Så är det, för det är så vänner ska göra. Att visa att man finns där för någon, men också kunna känna att någon finns där för dig. Det är självklart, det är vänners uppgift. Det är bara någonting man tar för givet, för så är det. Det som för mig har blivit en fundering är att vi också måste bekräfta det våra vänner gör. Vi måste bevisa hur mycket vi uppskattar sakerna, vi måste tala om hur livsviktiga de är och vi måste göra precis allting för att våra vänner ska förstå vilken skillnad de verkligen gör. 
 
Jag har världens bästa vänner, jag vet alltid vart jag har dem, de ställer alltid upp och de finns alltid där. Jag vet att de skulle göra allt för mig och jag skulle göra detsamma för dem. Att beskriva detta med ord är svårt, den tacksamheten man egentligen känner av att hela tiden veta att någon finns där, att veta att man inte är ensam, den tacksamheten är svår att uttrycka. Jag är så glad för er mina fina vänner, jag är tacksam för allt ni gör, alla gånger ni ställer upp. Jag är tacksam för att ni kommer till mig när ni har det jobbigt, att ni öppnar er för mig och att ni låter mig att ta del av era problem. Jag är så tacksam för att jag har er i mitt liv och jag är så glad att jag får vara del av era. Jag är glad att jag kan hjälpa er, ge er visa ord och dela med mig av mina tankar. Jag är glad för att vi alltid har så förbannat roligt, att vi alltid hittar på massa galenskap och för att vi kan få varje situation till något roligt och bra. Att vi aldrig deppar ihop, utan att vi alltid ser saker från den ljusa sidan. Att vi är vi och att vi alltid finns där för varandra.

 
Jag tror vi människor måste tala om för våra vänner oftare hur stor betydelse de verkligen har, vi måste bekräfta och visa vår tacksamhet. Det är så dumt att ta saker för givet och några enkla ord kan verkligen göra skillnad. Vi måste uttrycka oss och visa hur glada vi är, oavsett om de hjälper oss genom en svår depression eller om de så bara skickar ett "krya på dig"-sms när vi är förkylda, så måste vi bevisa att det gör skillnad. 

Vi människor behöver få bekräftelse och därför tycker jag att alla ni som har orkat läsa igenom denna långa text tar er tid att skicka iväg ett sms, ringer ett samtal eller pratar med era nära och kära och berättar hur stor betydelse de har i era liv. Visa att ni är tacksamma och var också tacksamma. Jag kan lova att de kommer bli så glada och också känna hur tacksamma de är för att just ha dig i sina liv.

Vill avsluta med att säga att ni mina fina vänner som läser detta (ni vet vilka ni är) är underbara & jag är så glad för att ha just er som vänner. Jag är alltid här för er & jag är så glad att veta att ni är där för mig.



RSS 2.0